Jag känner en flicka. En snäll tjej. Trevlig på alla sätt och vis. Gullig, omtänksam och rolig. Tar alltid vännerna i första hand och sig själv i sista hand. Hon har en mamma, pappa, en syster och en katt. Hon bor i ett helt vanligt hus och har ett helt vanligt rum som alla andra tonårstjejer har. Hon har en mobil, digitalkamera, egen dator, och allt annat som man har när man är 15 år. Men hon är nere på botten. Hon har fastnat där och kan inte ta sig upp själv. Ensam är inte alltid starkast. Hon har vänner, men desto fler hatar henne. Varför förstår inte jag. Hon är ju bara en tjej, som dom andra.

Och jag kan inte hjälpa henner mer än vad jag redan gör. Att stå handfallen och bara se hennes framtid rinna bort. Det är hårt.