Jag har, suttit där med tårarna på kinden
Jag har, sprungit iväg, inte vågat ge nån fingret.
Jag har, tagit skiten för givet och gått vidare.

Ibland upptäcker man, att de personer som man trodde man kunde lita på är helt borta. Personer som man umgicks konstant med hela högstadiet. Kanske ända sen ettan? Nu är det bara luft kvar och jag kan inte andas den.
People change, det vet jag. Jag har själv förändrats väldigt mycket. Jag är inte den jag var när jag började högstadiet för fyra år sen. Men när man ser personer som man en gång älskat, och anförtrott sig åt, bara sjunka djupare och djupare in i vad jag kallar "hej-jag-är-någon-annan-bara-för-jag-vill-passa-in" så ser man all vänskap man haft gå förlorad.
Jag vet inte vem du är längre, för jag känner inte dig så som du är nu. Men jag vet inte, allt kanske bara är en fasad? Du kanske blir någon helt annan när jag ser dig? Det vet jag inte. Men vet du vad? Jag skulle inte vilja vara kompis med en som byter personlighet som en annan byter tuggummi.

Och jag lär mig, för varje motgång som passerar,
att mina sinnen är begränsade, mitt liv är kontrollerat.
Kan inte dansa stegen, kan inte sjunga sången,
Fast i spelet med kassa regler och inlåst i ett rum av ångest.